nenes.blogg.se

Nu har jag börjat min speciallärarutbildning! Ojj vad jag trivs bra!

 

Jag läser just nu "Barn och elever i svårigheter" av Claes Nilholm.

 

 

 

Den sätter många "gamla" traditionella värderingar på sin kant och tvingar en som läsare att omvärdera sin egen syn för att i nästa stund kasta tillbaka en i tidigare tankesätt. Måste säga att det är väldigt spännande och tankeväckande att följa hans tankar kring barn och elever i svårigheter!

 

Han pratar mycket om det förebyggande arbetet i förskola och skola för att förebygga svårigheter. Vidare menar han att de barn/elever som inte fått ett gott förebyggande arbete eller rätt stöd när svårigheterna uppkommit kommer att få bestående svårigheter. Dessa problem ses sedan som en del av eleven ( te x dyslexi) när det i själva verket är skolan som inte lyckats med sin uppgift. Kontroversiellt eller hur?!?

 

Ett bristperspektiv är fortfarande väldigt dominerande i skolan. Det är nämligen oerhört svårt att se elevers olikheter som en tillgång för lärare idag. Med bristperspektiv menas att man ser elevers svårigheter utifrån deras individuella tillkortakommanden och/eller brister i deras sociala bakgrund.

Nilholm är kritisk till en långtgående funktionshinderalisering då tillskrivandet av funktionsnedsättningar riskerar att låsa in eleven i en avvikaridentitet. Elever har däremot rättigheten att få ett erkännande av sina svårigheter samtidigt som en diagnos ger få implikationer för hur undervisningen ska se ut. Men om man istället talar om ”elever i behov av särskilt stöd” lämnas utrymme för att i sin tur "lämna" denna kategorisering, det innebär ingen livslång stämpel. Den hänvisar istället till omgivningens betydelse då den inte stämplar barnet som bärare av problemet.

Det som jag ändå fastnat mest för i den litteratur jag hittills förkovrat mig i är det relationella perspektivet där man ser elever i svårigheter till skillnad från det kategoriska då man mer eller mindre tillskriver eleven problemet och kategoriserar den utifrån vad som anses normalt. Det relationella perspektivet medför ett fokus på samspelet mellan individ och omgivning. Däremot är det inte bara den fysiska miljön som är av betydels för elever i svårigheter utan även undervisningen och bemötande från pedagogerna är av avgörande betydelse! Ett exempel från verkligheten i Nilholms bok är en flicka i år 4 som på ett utvecklingssamtal får veta att hon ligger efter i matematiken. Mentorn menade att hon helt enkelt inte verkade intresserad av matematik. Hennes svar var att "jag fattar inte matte". Hennes föräldrar tog det på allvar och börjar arbeta under sommaren med matematiken. Innan sommaren låg hon bland de sista och när terminen började igen låg hon bland de första. Många år senare lyckade hon få MVG i E-kursen i matte på gymnasiet (en av de svåraste i hela det svenska skolsystemet). Från att vara på väg att tillägna sig en negativ identitet, som en elev som inte kan matte. Likaså läraren gav henne problemet. Han var frågande inför hur man skulle kunna göra. Problemet identiferades  som elevens. Eller snarare kunde kanske orsaken tillskrivas naturen. Biologin delar ut vinstlotter och nitlotter. Eleven hade uppenbarligen dragit en nitlott vad gäller anlag för matematik. Åtminstone hade hon inte intresse för ämnet. Eftersom läraren var en autoritet i sammanhanget med lång erfarenhet av att undervisa mellanstadieelever fanns det väl knappast något skäl att ifrågasätta hans bedömning? (Nilholm 2012)

Det är ett sånt målande exempel på hur lärare genom att lägga problemet, mer eller mindre, hos eleven skapar hinder för fortsatt lärande. Föräldrarna däremot var inte ense med lärarens linje och ansåg att problemet låg i undervisningen. Den hade inte lyckats intressera henne och motivera henne och därmed lägga grunden för hennes potential. 

Det ni!!