Det har lugnat ner sig...
På något sätt har NeNe under hösten varit i en svacka?! Han har varit väldigt trött och ätit dåligt, men nu känns det som att det börjar vända! Han har mycket mer energi nu än tidigare, är mycket gladare och mer sig själv! Språket blir bättre och bättre det också, men det blir det hela tiden sakta men säkert. Men det tar ju så lååååång tid att bli bättre :(
Han brister både i tydlighet och brist på ord och meningar. Han förstår "allting", men har svårigheter att uttrycka sig själv. Men det blir fler ord i meningarna nu med tiden och fler nya ord för varje dag. Samtidigt är det så lätt att jämföra med andra som är lika gamla och snabbt kan man konstatera att det skiljer grymt mycket i språkutvecklingen! Synd att det ska vara så, att man hela tiden jämför med andra...
På något sätt är det en sorgeprocess att ens barn inte är i fas med andra i samma ålder. Oavsett vad det handlar om så är det något som skiljer så markant och påtagligt att det blir en "sorg" att erkänna för sig själv. Det blev så tydligt igår när jag blev knäckt på jobbet! Men det viktigaste där är ju att man tillåter sig att känna och samtidigt får bearbeta sina känslor!
En del i detta tycker jag är att berätta för andra om hur det ligger till, det känns så befriande men samtidigt jobba. Återigen så är ju en eventuell diagnos ingen prognos... (Läs mer på MinAlma)
Tror att allt detta har en mening, det är något vi ska igenom för att alla utvecklas som människor. Det har ju även bidragit till mitt framtida yrkesval som speciallärare med inriktning mot grav språkstörning. Jag är förskollärare och dramapedagog sedan innan så det blir en bra vidareutveckling med sdenna utbildning.
Ikväll blev det hemmagjorda semlor till efterrätt :) Inte så snygga, men ack så goda!
Kramar mamma C
Ibland måste man bara få bryta ihop lite. För det är sjukt jobbigt. Vet precis alla känslor du går igenom. Det är en process att inse och acceptera att ens barn inte utvecklas som andra, precis som när man sörjer som du skriver. Efter två år är jag en bit på väg men inte helt framme. Lite lättare tycker jag att det blir också när man börjar få svar på vad det är som barnet har svårigheter med, då blir det mer konkret än när man famlar i ovisshet. Nåt jag märkt är att när det är riktigt riktigt svart så kommer det oftast en plötslig vändpunkt och nåt positivt händer. Det är väl nån sorts balans i universum :). Jag tror också att man utvecklas som människa, alla går ju igenom saker i livet det är bara olika exakt vad det är. Kram