Varför bara sikta mot trädtopparna?
Idag hade vi möte med NeNes förskola. Inbjudna var specialpedagog, mentor och vi. Jag kunde tyvärr inte närvara personligen för lillasyster är sjuk i höstblåsor och mannen hade jour så jag blev hemma med henne och NeNe.
Mannen spelade in hela mötet i mobilen så jag ska vid tillfälle förkovra mig i alla detaljerna.
Specialpedagogen hade varit i kontakt med logopeden över telefon och inledde med att säga att hon berättat att NeNe hade en kraftig generell språkstörning. (Till oss sa ju logopeden inget om någon särskild diagnos). Men det har lättat alla nojjor kring att bli stämplad av en diagnos. Nu tänker jag istället utnyttja det faktum av att hon benämnde det som en kraftig generell språkstörning. Det innebär ju alltså att NeNe brister i såväl språkförståelse som uttal.
På hemmafronten har vi upplevt lite av ett explosionsartad utveckling då språket slår nu bakvolter varje dag, mer eller mindre. Jämförbart med andra barn så kanske det inte rör så snabbt framåt, men man ska ju inte jämföra med andra! :) Det är härligt! Mannen sa till och med här om dagen att "nu är jag inte orolig för NeNe skolstart längre". Han satte verkligen ord på mina känslor också. Det är ju två år kvar (mer eller mindre) och dessa två sista år på förskolan är ju då det brukar hända mest!
Senast jag var inne på utbildninen (speciallärare) hade vi bl a föreläsning av Barbro Bruce. Hon sa väldigt många tänkvärda saker, men det som etsade sig fast mest i mitt mammasinne var att begreppet språkstörning är något som är tillägnat sjukvården och logopedin. I skolan ska vi (man) istället prata i andra begrepp. Atypisk språkutveckling är ett sådant exempel som hon tyckte att vi istället skulle använda.
Hon berättade vidare hennes syn på skillnaden mellan språkförsening och språkstörning. Det handlar om språkstörning om språkutvecklingen är 2år eller senare jämfört med en typisk språkutveckling. Det befäste mina tankar ytterligare om att NeNe har en sen språkutveckling. Jag anser nämligen inte att han är mer än 2år efter i sin språkutveckling. Jag vill nog hänga fast vid tanken för jag anser att diagnoser och stämplar sätter upp hinder genom lägre förväntningar. Jag vill inte tänka att NeNe bara kan nå till trädtopparna när han faktiskt kan nå ut och hitta nya galaxer! Det kan ALLA barn!
En diagnos kanske hjälper i vissa fall, men jag vill inte sätta den stämpeln på mitt barn. Oavsett om det skulle handlat om ADHD eller psykosociala svårigheter. Det är inte det negativa vi ska lyfta fram, vi måste istället stärka de positiva/starka sidorna för att överbrygga svårigheter.
En liten påminnelse om att ibland stanna upp, njuta av ögonblicket som aldrig kommer tillbaka...
Kramar Mamma C
Jag förstår verkligen dina tankar runt diagnoser överhudtaget. Diagnosers främsta syfte måste vara ett medel och ge barnet något. Min åsikt är att det egentligen inte spelar någon som helst roll för oss föräldrar vi älskar våra telningar oavsett. Min upplevelse är att oavsett av vilken anledning man är efter/störd i språket så är risken stor att det vållar problem i skolan. Då måste förståelsen till från skolpersonalen. Då är det inte fel att kunna peka på en diagnos som ger rättigheter..där skolan kan få expert stöd av SPSM genom hela skoltiden. Diagnosen är bra om den kan användas för att gynna barnet..speciellt i skolans värld..för där får man strida med näbbar och klor för att få lärare mfl att fatta vilken sorts svårigheter ens barn har..man ska då tänka på att man får konkurera hårt med andra föräldrar som strider för sina barn. Kan man säga att mitt barn har dyslexi som konstaterad diagnos istället för att "bara" kunna säga att hon/han läser dåligt så har man en klar fördel. Förstå mig rätt jag tycker att det är fantastiskt bra om ditt barn har en språkförsening och det rättar till sig snart...men under den tid ditt barn är försenad språkligt har du ingen diagnos att luta dig mot när du kräver hjälp/kunskap hos skolan åt sonen. Det kanske inte gör något isig och det kan gå bra ändå.jag vill bara belysa att det KAN finnas fördelar med diagnoser. De kan vara dörröppnare till förståelse från skolan och vara ett kraftigt påtryckningsmedel. Det är svårt att sikta mot stjärnorna om barnet inte får rätt stöd o rätt förståelse för sitt handikapp i undervisningen. Mitt barn hade aldrig klarat den fantastiska utveckling och skolprestationer som h*n klarat utan att jag hela tiden kunnat använda diagnosen som ett vapen i min skolkamp. Skolan ska inte bry sig om diagnoser och man ska ha rätt till hjälp ändå MEN så ligger det inte till i verkligheten tyvärr. Det kanske inte gör något isig och det kan gå bra ändå..Hoppas att du inte blir allt för arg nu=) Jag menar inget illa.