Äntligen!!!
Igår morse fick jag en känsla som jag väntat på i 2,5år! Det börjar lossna! Alltså NeNes språk börjar enligt det berömda talessättet "lossna". Jag har inte känt det innan, men igår morse när jag kom upp på morgonen och barnen lekte i lekrummet sa NeNe något till mig. Kommer inte ihåg vad det var, men för första gången fick jag en känsla av att det "lossnar"!! Helt underbara känsla fast jag vet inte vad jag fick den ifrån. Klart att det kommer fler ord och tydligare, vilket gör att det är lättare även för omgivningen att förstå honom. Helt underbart hur som helst!
Fast samtidigt vill jag inte ropa hej förrän allt är "klart", logopeden har sagt sitt och vi ser vad som händer inom den närmaste framtiden...
Det är dock himla intressant det här med språkstörning. Vilka "premisser" krävs egentligen för att man ska få en diagnos? Vad är ett "försenat" språk och vad är tex "expressiv språkstörning". Hur det än blir så är det ändå en massa erfarenheter som fört oss dit vi är idag! Jag skulle inte vilja ha denna resa ogjord. Framför allt inte med tanke på mitt nv och framtida yrke som speciallärare med inriktning mot grav språkstörning. Bemötandet av föräldrar i deras ångest och strömmande känslor är minst lika viktigt som bemötandet av barnet.
Jag har ju i mitt yrke mött barn med språkstörning, med dyspraxi för att vara extra tydlig. Och jag upplevde att det var ett väldigt speciellt "sound" som jag har mött på andra barn i min omgivning med talsvårigheter, men jag har faktiskt inte hört detta specifika hos min son. Lite grann har jag lutat mig mot detta, förmodligen med förhoppningen om att det faktiskt inte ska vara något som "hänger kvar hela livet" igenom. Flera i min omgivning har berättat om sina män respektive barn som när de var små inte hade något språk eller hade ett "eget" språk. I ett av fallen som bara hans syster kunde förstå. Det känns väldigt betryggande och se att de människorna växt upp till intelligenta vuxna fullt fungerande och utan språkliga nedsättningar. En av dem berättade att alla hennes barn var sena i att prata. Tänk så lätt det blir när man bara öppnar sig lite.
Jag har känt det lite som en skam att prata om...som jag skrivit tidigare att det är svårt att medge att "det är något fel på mitt barn". Men det känns lite (vågar inte skriva mycket) ljusare nu och jag har tilltro till framtiden. Jag vågar tro mer på mina positiva känslor, fast vågar inte helt tro att det är intution än iaf...
kramar mamma C